Réttir – fårens hemvändardag

Efter att fåren har tillbringat sommaren uppe på det isländska höglandet är det dags för farmarna att hämta hem sina älskade får. Denna sommar blev lite kortare än vanligt. Normalt sett släpper de ut fåren i början av juli men i år ville vintern inte riktigt släppa taget så det var fortfarande inte tillräckligt med gräs på höglandet, först senare i juli var det dags. Fåren transporteras dit och släpps ut på olika ställen som har naturlig tillgång till vatten och bete. Resten av sommaren är det upp till dem hur långt de vill vandra och i slutet av augusti kan man se att en del får börjar vandra hemåt. Det är som att vissa av dem har en inbyggd klocka.

I början av september åker ett sökarteam upp på höglandet med hästar och hundar, och ibland även fyrhjulingar. Ledaren för sökandet kallas för Fjallkónungur, det vill säga Bergskungen. Det spelar ingen roll om det är en kvinna eller man som leder sökandet, de kallas för det ändå. Det finns en gräns ungefär mitt i landet som delar in fåren i 25 olika områden, detta för att undvika att eventuella sjukdomar bland fåren sprids. Historiskt sett har en del fårsjukdomar slagit hårt mot de isländska bönderna, särskilt den som kallas riða. Om ett får insjuknar måste alla fåren som vistas i samma område avlivas, därav de avgränsade områdena. Efter det får man inte ha några får inom det området på två år och alla fårhus måste saneras. Sjukdomen kan liknas vid galna kosjukan fast för får. Men tillbaka till fårinsamlingen…

Sökarteamet går upp på morgonen när det ljusnar och är ute hela dagarna för att söka efter fåren och långsamt driva dem tillbaka. Det gäller att utnyttja dagsljuset alla timmar de kan. De använder bergsstugorna som finns på höglandet och får hjälp av ett matlagningsteam som fixar frukost och kvällsmat åt dem. Det är en lång vandring för fåren och om någon blir för trött så får de lifta med en häst eller fyrhjuling till ett släp som kör dem hem.

Varmt klädda, ofta i ulltröja, orange regnkläder och någon stark dryck hängandes runt halsen eller i sadelväskan, fortsätter sökarteamet så hela veckan. Alltid med sina hästar och en eller två handhästar för att kunna byta när den de rider blir för trött. Har de tur så är det varmt och fint vädret men vissa år har det fått jobba i snö, regn, rusk och ibland i minusgrader. I år har vädret varit bättre även om det regnade en del till en början. Terrängen är varierande, allt från stenigt, bergigt, gamla lavafält, myrar, och lerfält till flackare terräng som är enklare att ta sig fram på.

”Att se cirka 6.000 får är imponerande även för de som inte tycker att får är särskilt roliga. Ljudet av allt bräkande är halvt öronbedövande.”

Den näst sista dagen kommer sökarteamet nerridande från bergen, och det hålls lunchpaus på närmsta farm där det serveras köttsoppa, kleina och kanske hjólabandssæla-kaka. Sista biten går längs med grusvägarna och känslan av att se cirka 6.000 får är imponerande även för dem som inte tycker att får är särskilt roliga. Ljudet av allt bräkande är halvt öronbedövande. Det är väldigt populärt bland familjemedlemmar och vänner till farmarna att rida med den sista biten. Dagen avslutas med att fåren når réttirstället.

På lördagen börjar indelningen och på vissa rettírställen är det nästan som en folkfest medan andra bara består av ett fåtal bönder så det varierar och tyvärr blir fårfarmana blivit färre med åren. Fåren drivs in gruppvis in i mittfållan där farmarna kan leta upp sina får och ta dem till sin egen tårtbitsfålla, varje farm i området har sin egen fålla. Detta repeteras om och om igen tills alla fåren har hittat till rätt ägare.

När alla får hamnat rätt skålar alla igen för en lyckad insamling och här firades det även med sång. Förra året blev det tyvärr inte något réttirfirande på grund av coronavirusets framfart. I stället för att vara öppet för alla blev varje farmare tilldelad ett bestämt antal som de fick bjuda in utifrån hur många får de ägde. I år var det i större utsträckning möjligt att gå och titta eller delta under réttir om man blivit inbjuden av någon av farmarna, till skillnad mot förra året då knappt ens alla familjemedlemmar hade möjlighet att delta. Nästa år hoppas vi att det åter är öppet för alla som vill att komma och titta eller delta.

Efter lunchen är det dags för farmarna att ta hem sina får. Det finns en speciell ordning för vilken farm som ska börja färden hemåt och därefter lämnar en farm i taget med en kvarts mellanrum. Väl hemma blir det oftast mer partaj. Innan pandemin anordnades det dans på kvällen, en så kallad réttarbal, vilket var väldigt uppskattat av de yngre generationerna.

Väl hemma räknas fåren in och förhoppningsvis är alla fåren tillbaka med hem. Om inte så åker det alltid upp ett gäng för eftersökning tills man förhoppningsvis hittat alla får. Det isländska landskapet kan vara förrädiskt, särskilt vissa lavafält och det händer ibland att det faller ner djur i någon dold skreva och aldrig kommer tillbaka, men oftast hittas alla får. Väl hemma bestäms vilka får och lamm som ska behållas och vilka som ska gå till slakt. I och med att det vid denna tid på året blir extra mycket att göra på slakterierna så är det inte ovanligt att en del farmare jobbar extra där också. Det är fint när de följer sina får från livets början till slutet av deras liv.
Réttir kan ses som en markering på att sommaren är över. I gamla tider var det av största betydelse att få hem sina får för att garantera mat på tallriken och nya vinterkläder så att man klarade de långa vintrarna. Det finns massor av réttirställen över hela Island, du kan se insamlingsfållor lite här och där när du kör runt på Island. Kanske vill du delta på en réttir nästa år? Det är en unik och spännande upplevelse, och en utmaning för dig själv, att i vått och torrt hjälpa farmarna att valla hem sina får.

Text: Jessica Danielsson
Island 2021