Med Malin över Sprengisandur

Allt började redan för flera år sen. Jag var på Island och vandrade i Landmannalaugar när en stor hästflock dundrade förbi bland de färgstarka bergen. Ryttarna flöt med i tölten och jag minns att jag tänkte: ”Det där ska jag också göra nästa gång.”

Att välja ridresa

I år bestämde jag mig för att äntligen göra en ridresa. Min första tanke var att bo bekvämt och göra dagsturer. Men ju fler resor jag tittade på desto mer insåg jag att nej, jag vill ha ett riktigt äventyr. Sprengisandur dök upp som ett förslag och när jag läste om höglandet och att rida med en lös hästflock kändes det inte som ett alternativ att välja något mer bekvämt. Jag kände att ska jag rida på Island så ska jag rida på Island på riktigt.

Kan jag verkligen rida?

Det finns något som är viktigt när man ska göra en lång och krävande ridresa: man behöver kunna rida. Men hur vet man om man kan det egentligen? Jag var hästtjej när jag var yngre och red regelbundet i tio år. Men i vuxen ålder har jag bara ridit sporadiskt. Därför var jag osäker på om det var tillräckligt. Jag ringde till Ridresor Island och efter att ha pratat med dem i telefon kom jag fram till att det borde gå bra. Men jag bokade ändå in en turridning och en privatlektion på en ridskola med islandshästar i Stockholm innan resan.

Första riddagen med lös hästflock

Jag var inte beredd på vad det innebar att rida med en lös hästflock. Jag tänkte att hästarna bara följer efter varandra. Det gjorde de inte. Vi hade bara hunnit en bit från starten i Klettur när de första hästarna rymde och en av guiderna gav sig iväg för att fånga in dem medan jag fick leda resten av flocken i full fart framåt runt ett berg.

”Jag kände mig som en riktig cowboy! ”

Mycket av ridningen gick ut på att valla hästarna och stoppa dem från att göra egna upptäcksfärder. Men mina ridkunskaper räckte gott och väl. Att rida på Island är ingen dressyrlektion visade det sig och efter ett par dagar var jag helt inne i det.

Mitt liv som cowboy

Riddagarna började tidigt och slutade sent. Efter en rejäl frukost begav vi oss ut för att göra i ordning hästarna. Ibland var flocken på samma ställe som oss och ibland fick vi åka med minibussen en bit. Vi red långa sträckor varje dag (upp till fem mil) och var ute många timmar (upp till nio timmar). Varje dag red vi tre olika hästar. Det var väldigt kul men också intensivt och fysiskt krävande.

När vi kom till fjällstugorna på kvällen blev det sen middag. Maten var fantastisk och vi fick allt från grillat (fisk och lammkött) till pasta, hamburgare och kycklingsoppa. Någon telefonmottagning fanns det sällan så efter middagen kröp vi ner i sovsäckarna och somnade snabbt. En kväll berättade guiderna historier om den gamla ridvägen Sprengisandur som vi red längs och spelade gitarr för oss.

Lavafält, glaciärer och månlandskap

Den isländska naturen är bland det vackraste jag har sett. Vi red genom lavafält, längs grönsvarta berg, mellan glaciärer, förbi vattenfall och över långa steniga platåer där det kändes som att man red på en annan planet.

Vi korsade floder med hästarna och såg ut över gröna ängar med små rosa vilda blommor. Det var helt tyst på höglandet. Det enda man hörde var vinden, hästarna som frustade och hovarna som klapprade mot marken. Ibland pratade vi lite med varandra men ofta red vi i tystnad och bara njöt. Trots alla nya intryck var det som att hjärnan slappnade av.

Storm på höglandet

Den tredje riddagen kom ovädret. Vi var redan mitt emellan Afangagil och Versalir när regnet började ösa ner. Vi var inte beredda. Det blåste upp till storm och både vi och hästarna fick kämpa hårt. När vi gjorde sista hästbytet för dagen frös jag så att jag skakade. Men det var bara att rida vidare. Sträckan var lång, gruset sprätte åt alla håll och det kändes som att ritten aldrig skulle ta slut. På varje bergstopp och i varje dal sökte jag med ögonen efter fjällstugan. Till slut kom den äntligen och lättnaden var total när vi var framme.

”That was insane, sa jag till en av guiderna när vi äntligen fick hoppa av hästarna.”

Han skrattade och svarade: ”Normal Friday”

Det gjorde ont överallt och mina ben var helt stela av ridningen och kylan.

Lager på lager

I fjällstugan i Versalir kom och gick elen. Men vi bodde bekvämt i egna rum och hade tid att värma upp oss och torka kläderna. Fjärde dagen lugnade sig regnet men det blåste fortfarande lika mycket ute. Det var bara att ge sig ut igen. Ridningen till Nyidalur var en kamp mot kölden trots tre lager kläder och rejäla regnkläder mot vinden. Landskapet var bara kargt, kargt och åter kargt.

”Ska resten av veckan bli såhär nu?” tänkte jag.

”Nästa år åker jag till Grekland på semester.”

Island i solnedgång och bad i varma källor

Dagen därpå vaknade vi till strålande sol i Nyidalur. Stormen hade lagt sig. Utsikten var oändlig. Glaciärerna i bakgrunden var enorma. De två sista riddagarna blev fantastiska. Vi fick uppleva en gyllene solnedgång över Laugafell, bad i en varm källa efter ridningen och långa gröna ridsträckor ner mot Varmahlid där vi övernattade på en gammal bondgård medan hästarna betade på ängen intill. Grekland var glömt. Jag berättade för guiderna att jag gärna kommer tillbaka. På bussen tillbaka till Reykjavik visade chauffören några stopp på vägen: fler vattenfall och lite isländsk historia. En kul bonus för oss alla innan det var dags att säga hejdå.

En autentisk och genuin ridresa

Även om min ridresa till Sprengisandur vissa stunder kändes utmanande så är jag glad att jag valde just den. Det blev en genuin upplevelse. Att bo ihop i små fjällstugor bland gaskök, långbord med bänkar, sovsäckar och våningssängar gjorde att hela veckan kändes väldigt autentisk och det blev en fin gemenskap mellan oss alla.

Vi fick se avlägsna platser som är svåra att nå och vi var hela tiden långt från turister (utöver några enstaka bilar som stannade och tog bilder på oss). Hästarna var välskötta, starka och friska och guiderna prioriterade alltid att hela flocken skulle må bra och fungera ihop. Det var väldigt fint att se!

Text och bild: Malin Persson