Ingers ridresa till Kerlingafjöll – höglandsäventyr med lös flock

Följ Inger på en ridresa till Kerlingarfjöll på Island – med lös hästflock, ruskväder, klarblå himmel, varma källor och magiska dagar i höglandet.

Text: Inger Gustavsson

För tre år sedan var jag med på en ridresa på Island som hette Naturens skatter och strand. Även den ridresan skrev jag om här på Ridresor Islands blogg. Jag avslutade då min reseberättelse med att jag hoppades få återvända till Island och då få rida från ställe till ställe – med lös flock.

Nu har min önskan slagit in.

Jag heter Inger, är 62 år och bor i Värnamo. Till vardags arbetar jag som distriktssköterska på en vårdcentral. En stor del av min fritid består av friluftsliv och hästar. En gång i veckan rider jag på ridskola och en gång i veckan tar jag hand om en privathäst som heter Sally, en tinkermix.

Jag började rida i vuxen ålder och är inte den djärvaste ryttaren. Förra gången jag reste till Island åkte jag på Islands nationaldag, den 17 juni. Den här gången åkte jag på Sveriges nationaldag, den 6 juni.

Dag 1 – Äntligen tillbaka på Island

Spänd förväntan. Vi möts på busstationen BSÍ i Reykjavík. Vilka ska bli mina ridkompisar?

Till slut är vi 17 förväntansfulla ridtjejer och en äldre man. Vi lastar in vår packning, hoppar in i bussen och börjar bekanta oss med varandra. Det visar sig att flera av oss reser ensamma. Deltagarna kommer från flera länder, bland annat Finland, Nederländerna, Tyskland, Schweiz, Kanada och Polen. Vi är tre som kommer från Sverige.

Bussen kör nordöst. Vi gör uppehåll i Geysir och tittar på fenomenet när vatten och ånga sprutar upp ur marken. Det bubblar ur marken från varma källor. Vid Geysir finns våra hästar och vi får här våra hästar tilldelade. Min häst heter Loki. Vi får prova ut ridhjälmar och de som vill får låna regnställ. Vi får varsin sadelväska som innehåller smörgås, vattenflaska och en buff.

Vi får instruktioner om hur vi ska träna och sadla, får varsin egen sadel och en nosgrimma som vi sedan får hålla reda under hela turen. Vi sitter upp och rider i väg. Hjälp vad det känns ovant!

 Vädret är kallt och blåsigt. Vi rider till Gullfoss, där den väldiga flocken med de vackra islandshästarna väntar på oss. Sammanlagt är det 57 hästar. Vi tar matpaus och livsandarna börjar återvända. Därefter börjar ritten ihop med den lösa flocken – två ridguider och några deltagare rider före flocken. Efter flocken rider en guide, övriga deltagare och allra längst bak ytterligare en av guiderna.

Våra guider presenterade sig också för oss. Hannah från Sverige, Lucy från Storbritannien och Antonia och Lisa från Tyskland. Elna och Obba som lagar maten till oss kommer från Island. Trött, mätt och belåten kryper jag ned i sovsäcken först av alla kl 21.

Nu börjar ridningen flyta på och allt går lättare. Vi kommer fram till den söta lilla stugan Fremstuer. Packningen och maten har redan kommit fram. Elna och Obba följer oss hela turen och lagar fantastiskt god mat åt oss, idag har de lagat en god cowboysoppa till oss. Efter maten får vi presentera oss och berätta vad vi har för riderfarenhet. Det är så spännande att höra varifrån alla kommer ifrån. En del har egna hästar och rider jättemycket. Några rider som jag på ridskola och en del rider mer sporadiskt. Några hade varit med på liknande turer på Island tidigare.

Dag 2 – När Island visar sitt väderhumör

Dagen börjar med att vi får våra hästar tilldelade. Jag får en häst som heter Sóley.

Det regnar och blåser redan på morgonen, och under dagen tilltar ruskvädret. Jag får höra av en annan deltagare att anledningen till att hästarna står åt samma håll när det blåser är att de alltid vänder rumporna mot vinden för att skydda sig. De står också nära varandra för att få lä.

Jag får koncentrera mig för att prata och förstå engelska. Vad heter egentligen stigläder på engelska? Och tyglar, träns, sadelgjord?

Ovädret tilltar och jag hinner tänka: ”Jag kommer aldrig mer göra något fysiskt ansträngande på min semester.” Nästa tanke är: ”Nästa gång jag åker till Island och rider ska jag bara göra dagsturer.”

Senare under dagen, trots alla vedermödor, tänker jag:

”Det här är det bästa jag gjort någonsin. När kan jag åka nästa gång?”

Vad knäpp man är.

Åter till ridningen. Blåsten och regnet tilltar och vi ska rida över fjället. Marken ser fast och stabil ut, men det är bara som det ser ut. I själva verket är den fortfarande väldigt blöt och sank. Vi försöker rida där det verkar torrast, men trots det sjunker flera hästar ned i marken.

Min tappra häst sjunker ned nästan till magen och jag glider av. Sóley tar sig upp själv och jag har inte slagit mig, så vi kan fortsätta rida. Flocken är långt före oss, men till slut kommer vi fram till raststället där flocken och de andra ryttarna väntar.

Resten av ritten blir mindre dramatisk. Vi får rida mer på vägen än vad som kanske var tänkt från början. Till slut kommer vi fram till stugan Árbúðir och får beröm av guiderna för att vi klarat dagens strapatser utan att tappa fattningen.

Jag känner mig stärkt av att jag klarat mer än jag tror.

Trots kraftigt regnställ och gummiskor är jag rejält blöt. Strumporna går att vrida ur. Men efter en dusch och torra kläder återvänder livet. Några av deltagarna har fått problem med ömma rumpor efter många timmar i sadeln och fuktiga kläder, så jag får bidra med lite distriktsköterskekunskap.

Till kvällsmat får vi kyckling. Sedan somnar vi mätta och belåtna.

Dag 3 – När solen kom tillbaka

Idag skiner solen från en klarblå himmel. Nu har vi fått in rutinerna.

Efter en stadig frukost hjälps vi åt att packa in maten och packningen i transportvagnen. Vi blir tilldelade våra hästar och sedan rider vi iväg.

Dagens ritt är helt underbar. Ingen blåst och inget regn. Matpausen intas i lugn och ro och idag håller alla hästarna ihop.

När vi kommer fram till Gíslaskáli har vi till och med lite energi kvar. Vi får eftermiddagsfika och några väljer sedan att bada i den kalla bäcken. Några av oss tar en promenad bort till snön. En del har köpt fina, hemstickade islandströjor av ”mattanten” Obba och poserar med sina nyinköp.

Till middag får vi lamm och till efterrätt blir det tårta. En av deltagarna fyller 40 år och har gett sig själv den här resan i present. En utomordentlig födelsedagspresent, tycker jag!

I Gíslaskáli ska vi stanna i två nätter. Det är den ”lyxigaste” stugan på turen. Några sitter uppe och pratar sent på kvällen, medan andra är trötta och kryper i säng tidigt. Ridguiderna sitter och stickar och det ser så trevligt ut.

Dag 4 – Varma källor och favorit-hästen Sóley

Idag rider vi utan flocken och solen skiner från en klarblå himmel även idag.

Dagen innan har vi fått skriva på lappar och önska vilken häst vi helst vill rida. Jag önskar favorit-hästen Sóley – och jag får henne.

Ritten är underbar.

Idag ska vi dessutom få bada i varma källor. Vi lämnar hästarna i en paddock och går till badet. På restaurangen får vi soppa innan vi badar. Det finns olika temperaturer på vattnet och även en bastu.

Vilken lyx för trötta ryttarmuskler!

När vi har badat färdigt går kosan hemåt igen. Vi stannar till vid en vacker, brusande fors. När vi kommer tillbaka till stugan är både vi och hästarna trötta. Vi har inte haft flocken med oss idag och har därför inte bytt hästar efter halva dagen. En del av hästarna har fortfarande kvar sin vinterpäls och blir ganska varma.

Efter middagen sitter vi kvar och lyssnar på Obba, som berättar ruskiga spökhistorier.

Dag 5 – Dags att säga hejdå

Nu är det dags att skiljas åt och åka tillbaka med buss till Reykjavík. Vi säger hejdå till alla fantastiska hästar och våra guider. Ute blåser det rejält.

På tillbakavägen stannar vi till vid vattenfallet Gullfoss. Det är nästan chockartat att komma tillbaka till ”civilisationen” igen. Så mycket folk som trängs på liten yta.

När vi kommer till Reykjavík skiljs vi åt.

Tänk vilket äventyr vi har fått uppleva på så få dagar, och så många människor vi har lärt känna. Nu ska jag bara hitta en ridresa som kan toppa denna.

Det är inte sista gången jag åker på ridresa till Island!

”Avslutningsvis vill jag säga att resan överträffade mina högt ställda förväntningar. Hästarna, naturen och ressällskapet var fantastiska. Vi hade toppenguider. Det var en så stark upplevelse när flocken släpptes. Tänk att få se så många vackra hästar på en gång.”