Där historia och natur möts

Qassiarsuk på södra Grönland är en av de där platserna där historien och naturen verkar ha kommit överens om att överträffa varandra.

Den lilla byn ligger på den södra delen av Grönland, längst in i en djup fjord vid Tunulliarfik – och det var här Erik den Röde anlade sin gård Brattahlíð omkring år 985. Namnet betyder just Branta backen, och när man står där idag förstår man varför: gröna sluttningar reser sig ur fjorden, glaciärerna blänker i fjärran och ljuset är nästan overkligt klart. Det är svårt att tänka sig en mer dramatisk plats att starta en ny civilisation på.

Området kring Qassiarsuk är Sydgrönlands mest bördiga. Här smälter inlandisens kalla andetag samman med mildare havsluft, vilket skapar ett mikroklimat där gräs växer frodigt och fårbeten breder ut sig. På sommaren är dalarna intensivt gröna, fjordarna djupt blå och isbergen seglar majestätiskt förbi som flytande katedraler. Fjordlandskapet är sönderskuret av vikar och sund, och överallt hörs ljudet av smältvatten som rinner ner från glaciärerna. Det är vildmark – men en vildmark som känns märkligt inbjudande.

Brattahlíð – ett maktcentrum

Det var här Erik den Röde byggde sin storgård. Runt honom växte det så kallade Österbygden fram – det största av de nordiska vikingabosättningsområdena på Grönland. Man har hittat ruiner av långhus, stall, smedjor och kyrkor. Brattahlíð var inte bara en bondgård utan ett litet maktcentrum i Nordatlanten.

Erik själv var en färgstark figur: karismatisk, hetlevrad och sannolikt en skicklig organisatör. Hans son, Leif Eriksson, växte upp här innan han seglade vidare västerut och nådde Nordamerika – långt före Columbus. Även andra kända namn ur de isländska sagorna rör sig i detta landskap: Þorfinn Karlsefni, Gudrid Þorbjörnsdotter och flera andra som försökte etablera handel och nya bosättningar bortom Grönland.

Men vardagen här var framför allt jordbrukets. Nordborna tog med sig kor, får, getter – och hästar. Hästen var central, inte bara som transportmedel utan som arbetsdjur i fårskötseln. De korta somrarna krävde snabb förflyttning mellan betesmarker, insamling av djur inför vintern och transporter av foder till dem.

Man vet från arkeologiska fynd att hästar hölls i stall vid gårdarna, och de var sannolikt små, robusta nordiska raser – mycket lika dagens isländska hästar. Traditionen att använda hästar i fårskötseln har faktiskt fortsatt på Sydgrönland ända in i modern tid. Än idag rider lokala fåraherdar mellan betesdalarna när terrängen är för brant för fordon.

Det är just denna uråldriga kombination av häst, får och fjäll som Riding-Greenland knyter an till. När man rider genom dalarna runt Qassiarsuk färdas man bokstavligen i spåren av tusen år av ridna stigar. Samma sluttningar där vikingarna slog hö, samma fjordstränder där båtar drogs upp, samma utsikt där Erik den Röde en gång blickade ut och bestämde sig för att stanna.

Det finns få platser i världen där naturens skönhet, historiens närvaro och den stilla rytmen av hästhovar smälter samman så fullständigt.